Kullarnas ärelösa

Åbos sju kullar är en av Finlands bästa utkiksplatser i historiska och vackra omgivningar vid Aura å. I bakgrunden finns det dock även fascinerande, mörka historier som vi får höra mer om av Jari Salonen, deckarförfattare från Åbo.

Dela sidan

Edellinen artikkeli
Seuraava artikkeli

Den långa, smala mannen går med lätta steg mot toppen av Gertrudsbacken och det minnesmärke som väntar där. Han är Jari Salonen, deckarförfattare från Åbo, och på Åbos kullar letar vi tillsammans med honom efter ledtrådar till varför brott har fascinerat människor i alla tider. 

Under höstkvällen är Getrudsbacken ett lugnt höghusområde. Bredvid ligger den vackra Gertrudsskolan, som den välkända presidenten Mauno Koivisto gick i. I slutet av ett höghus i närheten finns en mural som vittnar om den urbana miljön. Husen runtomkring är välskötta. Under minnesmärket finns det odlingslådor där invånare i närområdet odlar grönsaker. Det kan finnas lite blommor också. När kvällen mörknar ser man silhuetten av domkyrkan i närheten.

Från medeltiden fram till 1700-talet var Gertrudsbacken känt som Galgbacken.

Det har sett annorlunda ut här för hundratals år sedan. Från medeltiden fram till 1700-talet var Gertrudsbacken känt som Galgbacken. Brottslingar halshöggs och de hängda kropparna lämnades kvar som en varning till andra, exempelvis de som färdades längs den Tavastländska Oxvägen.

Precis som idag har brott och brottslingar alltid fascinerat människor. Varför, författare Jari Salonen?

– Deckare är som ett pussel, det är spännande att bygga upp handlingen, man måste göra mycket bakgrundsarbete och även utveckla karaktärerna så att de blir trovärdiga. När man får allt detta på plats blir deckaren fängslande, säger Salonen och fortsätter: 

– Det är lätt att hantera rädslor, hot och även död via böcker, i det egna hemmet, i solens sken på semester, i hängmattan i sommarstugan. Det välbekanta och upprepade förstärker fascinationen. När du hittar en figur som du tycker om får du tillbringa många stunder i hennes sällskap med böckerna. 

Han har en tydlig syn på sin egen huvudperson Jukka Zetterman från Salo: 

– Visst påminner han om mig, en pensionerad man som tycker om schlager, som har lite introverta drag.
​​​​​​​
Salonens fjärde Zetterman-deckare Ontuva mies ges ut i februari 2019.

Handlingen utvecklas under promenader

Under samtalet framkommer också hemligheten bakom Salonens egen promenadtakt: när han planerar boken uppskattar han att han lätt går cirka 250 kilometer. Promenadrytmen hjälper honom att tvinna ihop handlingen.

När han skriver sitter han ofta hemma på Åbos sjätte kulle, Aningaisbacken. Även där finns det gott om grymma historier: Det sägs att Åbo brand började på Mariegatan i närheten år 1827.

Salonen har varit skribent i hela sitt liv, men har inte varit författare så länge. 

– Jag kunde först kalla mig för författare efter att ha gett ut tre böcker, konstaterar han. De böcker han har gett ut är Kuokkavieraat (2016), Jahti (2017) och Kätkö (2018).

Jari Salonen har bott i Åbo i decennier. En av de viktiga platserna är Salutorget. 
– Jag och min fru dricker ofta morgonkaffe på torget. 

Han har blivit bekant med de lokala företagarna och de övriga stamkunderna.

Författaren samlar kontinuerligt in material från sin omgivning och de mest oförglömliga uttalandena eller händelserna kommer till liv i böckerna. Exempelvis den svärande åbofierade italienska frisören som dricker kaffe på torget och läkaren som bor på nedervåningen och den lokala guldsmeden har lämnat spår i böckerna.

– Jag skriver inte avsiktligt om någon, men jag livar upp mina karaktärer med sådant jag hört. Det krävs mycket bakgrundsarbete, för alla detaljer måste stämma.

När man läser Salonens böcker kan man också vara säker på att de inte innehåller några faktafel. Det är en hederssak att ha rätt.

Inuti en sten

Vi är på den tredje kullen, som inte kräver någon närmare presentation. Det är Kakolabacken. 

Ett bra ställe att fundera över varför Salonen valde att skriva just deckare.

– Jag tycker själv om deckare. Jag tycker inte att jag har något behov av att berätta någon ”stor” berättelse som författare. Jag bygger hellre upp en intakt och intressant handling som läsaren tycker är intressant att följa i stunden. En annan deckarförfattare från Åbo, Reijo Mäki, har kallat deckare för sagor för vuxna. Jag är inne på samma spår, säger Jari Salonen.

I de här trakterna kan man verkligen komma att tänka på många historier som bara passar för vuxna: Matti Haapoja, massmördaren Malmelin, greve Lindgren, Auervaara, Jammu Siltavuori, Volvo-Markkanen, Juha Valjakkala… Man ser kvällstidningarnas löpsedlar från flera decennier flimra förbi framför ögonen.

Vi har kommit in i det före detta länsfängelset som är under renovering. I hierarkin i regionen var länsfängelset det mest avslappnade stället, enligt fångarna själva ”fullt av oskyldiga”: förstagångsförbrytare, folk som fått böter och korta fängelsedomar samt de som häktats. (Rauno Lahtinen och Anu Salminen; Kakola - Vankilan tarina.)

Inne i fängelset är det dock unket, deprimerande och dystert. Det är lätt att hålla med om det Volvo-Markkanen skrev i sina memoarer: ”Framför en öppnades en bred korridor, en lång rad hundkojor på tredje våningen. Gud, vilket dystert ställe det var. Helvetes helvete. Man brukade säga att nu var man på toppen av sin fängelsekarriär. Det var tyst överallt. Inte en människa i korridoren, alla dörrar stängda. Trots det kunde jag känna den hopplöst dystra stämningen.”

Det är inte många åbobor som har varit på kullen, trots att fängelseverksamheten upphörde redan år 2007. Även Jari Salonen erkänner att det är första gången. Kakolabacken beskrivs nu i helt nya termer: det finns ett mikrobryggeri, ett mikrorosteri, en gourmetrestaurang, kaféer och en intensiv bostadsproduktion. De före detta fängelsebyggnaderna byggs om till bostadsområden under de närmaste åren som det kommer att gå en bergbana till från Aura ås strand och dit man bör bege sig för att beundra den fantastiska utsikten.

Vi tar oss runt fängelset som lär fungera som hotell om några år tillsammans med en deckarförfattare. De läskiga isoleringscellerna och kyrkan bevaras i sitt ursprungliga utseende. Kakolas centralfängelses gamla byggnader byggs till största delen om till bostäder. Fängelset som ligger på den tredje kullen, sinnessjukhuset för fångar, har byggts om till lägenhetshotell.

  • Fängelselexikon (slang på finska)

    Bagelssi fängelsestraff (även: kabel, kaka, boll, resa)
    Hivakka paket som smugglades in i fängelset i ändtarmen
    Kakolan ruuna gammalt fängelse, långtidsfängelse, återfallsförbrytare
    Muuli drogkurir som levererar droger till fängelset
    Rundi isoleringsavdelningen
    Torpedo fånge som man kan anlita för att driva in skulder på ett våldsamt sätt eller hämnas (jfr torped)
    Venkula vaneförbrytare

    (Kakola - Vankilan tarina, Lahtinen & Salminen)

Väggarna och dörrarna i cellerna har sett många levnadsvisdomar och mycket saknad. "Sexuella tjänster, öppet och hämningslöst", "Livstid räcker gott", "Åbo är smurflandia". Innanför de här väggarna har många varit nakna, både bokstavligen och bildligt.

Ytterdörren och den värld som är där utanför känns avlägsen.

Zetterman har inte fått möta den värsta tänkbara motståndaren i sina historier. I Salonens böcker frossar man inte i våld, sex, skräck eller ondska. Karaktärerna är avslappnade och även brottslingarna är mänskliga. Jari Salonen brukar skriva i sitt minnesanteckningsblock på loppmarknader, för hans fru samlar på gammalt porslin och glas. Kanske smittar det mänskliga av sig därifrån?

– Det är roligt att skriva även om brottslingar, när man får skapa en lite knasig typ. Då är man ganska fri att utveckla den väv som gärningsmannen motiverar saker och ting med för sig själv. Man får inte vara en alltför konstig brottsling, men inte heller för frisk.

Text Ilona Kangas och bilder Kim Allen-Mersh

Publicerad | Uppdaterad