I en kajak känns allt annorlunda

Det finns vildmarksturer och det finns vildmarksturer – i en kajak. Åbo skärgård vallfärdar man till för att beskåda från hela världen. Ett av de bästa sätten att beundra skärgården är att glida fram i en kajak.

Dela sidan

Edellinen artikkeli
Seuraava artikkeli

Träningen först

Paddeln i handen. Lyft armarna rakt fram i ungefär axelhöjd och börja göra en slingrande rörelse. Håll kvar aluminiumpaddeln med händerna i samma position hela tiden, dock avslappnat och bekvämt. Man jobbar inte med armmusklerna utan med sidomusklerna och mitten av kroppen.

Det är första stegen mot att paddla kajak. Guiden visar och därefter får gruppen av nybörjarpaddlare upprepa samma sak, som ankungar som lär sig att simma. ​​​​​​​

– Har ni några frågor?
​​​​​​​– Nej.

Naturligtvis inte, vi är ju finländare. Det är bombsäkert saker som de funderar på, men man kan säkert fråga senare, när de andra inte hör.

De smala plastbåtarna ligger på rad på en sandig strandremsa. Nästa steg är att ställa in kajakerna så att de passar var och en. Bänken och fotpedalerna måste ha rätt avstånd. Paddelskaft som glider ur händerna får deltagarna att stöna, pusta och skratta. Någon försökte till och med hålla det bak och fram. Som tur är befinner vi oss fortfarande på torra land.

Och så i vattnet

– Så där ja. Det är bara att börja paddla.

Guiden börjar skjuta ner sitt skötebarn i vattnet. Alla brister ut i spontana rop av häpnad över Skärgårdshavet:

– Ojoj!
– Wohoo!​​​​​​​
– Herregud vad det svänger!

Kajaken är stabil och ostadig på samma gång, som om man försökte sitta med benen i kors på en rund sten.

Vid strandlinjen övar man på att vända och uppnå jämvikt. Kroppen är fokuserat spänd från huvudet till tårna – för förstagångspaddlare är det tydligen helt normalt. Lustigt, kajaken är lättast att manövrera precis på det sätt som guiden sa: kraften i paddlingsrörelsen kommer från mitten av kroppen, inte från armarna.

Kajaken glider mycket lätt fram i vattnet, på bara ett par tag kommer man framåt tiotals meter. Efter några minuter måste man naturligtvis prova att paddla lite snabbare. Det visar sig bli ödesdigert, för det kommer in vatten vid rumpan. Om inte hålet i sätet hade skyddat med det som av en lekman praktiskt kallas för täckpåse (sittbrunnskapell) hade man haft ungefär tre kaffekoppar vatten i baken.

*Tips! Ta med dig ombyteskläder eller paddla utan byxor. I kajakens förvaringslådor ryms en ryggsäck och lite andra prylar.

Finlands vackraste omgivningar på vatten

Sedan ger vi oss ut på själva paddlingsturen. Guiden visade rutten på kartan redan på stranden, men från vattenlinjen ser allt annorlunda ut. Det är cirka fem kilometer till målet och det kommer att ta ungefär en timme – om ingen välter. Efter en stunds fipplande är det lätt och avkopplande att fortsätta paddla. Om vildmarksfantasten ännu inte har vaknat i en känner man senast nu hur vildmarksblodet stiger i hjärnan som nyårsskumpa. Man känner sig nästan euforisk. ​​​​​​​

Vi sicksackar mellan öarna och beundrar klipporna som formats av istiden. Lavar i olika färger täcker klipporna som formats av vågorna. Över huvudet glider många olika typer av måsar och i vassen simmar sjöfåglar som av landkrabbor i city helt enkelt kallas för ankor. Någonstans här har man tydligen även sett sälar.

Vi paddlar över grund och tar oss igenom trånga sund. Plötsligt är det något som skrapar mot botten av kajaken precis vid ändan. Senaste gången jag blev så förskräckt var när jag vidrörde ett elstängsel bara för att prova. Nu var det dock bara en grynna som kändes från ytan som jag körde på av misstag. Men om någon tar en i baken mitt på havet reagerar man ju så klart.

*Tips! Med polariserade solglasögon ser man bättre under ytan.

Spänning och adrenalin

Efter de trånga passagerna öppnar sig det vidsträckta havet framför oss. Från vattenlinjen döljs horisonten ibland bakom vågorna. Det var stilla i de små passagerna, här är det sjögång. En liten mängd adrenalin frisätts i kroppen och sinnena skärps. Guiden visar en ö i horisonten med sin träpaddel:

– Dit är vi på väg. Vi överraskades av lite sjögång, men det klarar ni bra.

Kämpandet ger extra energi, men ger också ett visst mått av spänning i kroppen. En vattenflaska är fastvirad i lucklocket på kajaken. Alla tar en slurk.

Vi börjar paddla mot en brusande våg. Under höger armbåge på sidan av kajaken finns det en spak som man ställer in rorkulten med. Mitt i motvind tar man upp rodret ut vattnet, för tyngdpunkten och vinden – fråga ett proffs om varför – gör att kajaken vänder automatiskt mot vågorna. När man paddlar mot en sidovåg bör man ha rodret i vattnet. Om du är villig att experimentera och vill vrida rodret för att testa vågornas kraft kan rodret fastna i upprätt position, vilket gör den resterande delen av paddlingen lite tyngre.

När vi har korsat halvvägs börjar vi slöra. Guiden har tjugo minuter tidigare berättat om havet i Norge och hur man till och med kan surfa på större vågor där. Det är bara att prova. Några snabba tag och kajaken susar ganska lätt fram och surfar. Men högmod går före fall. Det kommer återigen in vatten i kajaken, på precis samma ställe på baken, men den här gången är det flera liter. Den krängning som föregick det höll på att få en självsäker novis till paddlare att välta mitt i fartygsleden.

*Tips! Undvik att vrida rodret i onödan och överskrid inte din förmåga.

Högsta ön i skärgården

Slutligen kommer vi till en vik med en ö som fredats som nationalpark. Till vänster finns en klippa och i krönet på den går ett får omkring. Guiden ger anvisningar om hur man går i land:

– Ta fart och luta er tillbaka precis innan stranden och låt kajaken glida upp på sanden.

Fåret idisslar och bedömer våra insatser. Snart är vi redan uppe och hänger våra blöta flytvästar på tork. Paddlingsdelen är över för den här gången.

Ön Högland har bevarats i naturtillstånd. Även fåren tas till ön av den anledningen, för att de ska beta och hålla landskapet på ön i ett autentiskt tillstånd, precis som förr i tiden. Det är mycket blåstång i havet, som vittnar om vattnets renhet. Högland är bara ett av många ställen dit man åker på kajaktur, men garanterat även ett av de mest imponerande. För hundra år sedan bodde en fyrvakt här med sin familj, som uppenbarligen levde isolerade på ön året runt. Det finns fortfarande ruiner från bostäderna här. Fåret idisslar och bedömer våra insatser. Snart är vi redan uppe och hänger våra blöta flytvästar på tork. Paddlingsdelen är över för den här gången.

Det skymmer. Guiden börjar laga mat med stormköket och resten av gruppen ger sig av för att resa tälten. Det här är verkligen vildmarken. Marken är full av spillning som ser ut som blåbär och det ser ut som att ryggsäckarna bara ligger några centimeter från den torkade spillningen från fåret. På den före detta fyrvaktens tomt växer det nu gräs som når upp till vristerna, som känns som en grov matta under de glesa träden. Allt är alldeles jordnära. Något mer äkta får man leta efter.

Högland

  • ​​​​​​​Högsta ön i Skärgårdshavet
  • På ön finns ruinerna från två bosättningar.
  • Orienteringstavlor som berättar om torparnas historia och öns natur.
  • Tältområde och eldplats.
  • Cirka en timmes paddlingstur från fastlandet.

Måltid som passar på Instagram och andra oförglömliga syner

Till förrätt blir det laxsmörgås på skärgårdsvis. Till huvudrätt blir det pesto-avokado-tomatpasta och till efterrätt limecheesecake. Nästa kulinariska läckerhet är som från en annan planet. Förutom maten är det en ganska exceptionell känsla. Du äter laxsmörgåsar med munnen, solnedgång med ögonen och tystnad med öronen, som ibland bryts av en anka som kvackar. Det finns inget som överträffar detta.

Kvällen som skymmer i skärgården är svår att beskriva på ett enkelt sätt. Man borde hitta på ett eget begrepp för fenomenet, som skulle hamna under samma kategori som höstens färgprakt, norrsken och ljusa sommarnätter.

När mörkret faller är det verkligen mörkt. Ljusföroreningarna från städerna når inte hit, så man kan lätt peka ut stjärnor och planeter med fingret. Vintergatan går ganska lätt att fånga med kameran. Det är skönt att sova i en varm sovsäck och den absoluta tystnaden med undantag av vågornas skvalpande gör det åtminstone inte sämre.

Morgon och andra utflyktsminnen

I sånger och dikter talas det alltid om hur morgonen ljusnar, men man bör komma hit och se vad det egentligen betyder. Och när man har ett par kompisar och några blida får som sällskap har man någon att dela det med.

Hittills har allt varit perfekt. Det har ju inte heller skadat med det perfekta vädret och lockelsen i att prova något nytt. Det är dock svårt att tro att man någonsin skulle kunna tröttna på det här. Tvärtom, man blir biten.

Text Juuso Suominen. Bilder och video Kim Allen-Mersh.
Samarbetspartner för artikeln var Pargas och Kimitoön.

Publicerad | Uppdaterad